Det går i cykler alltihopa. En glömmer bort att det gör ont. Minns allt det fina, det vackra. Viskande ord mellan vita lakan. Röster som poesi, trots att vi hatar poesi. Och vi skriver under på att vi aldrig mer ska må dåligt. Att vi aldrig mer ska såra, såras. Ändå står vi där igen. Ser på andra, och oss själva med förakt och längtan i blick. För vi längtar efter den där känslan, den där ljuva känslan av att behöva och vara behövd. Så mycket längtar vi att vi glömmer bort allt annat. Glömmer bort liv och död och vänner och fiender. Glömmer bort allt vi inte borde göra men ändå gör. Om och om igen. Med glädje i rösten och sorg i själen. Och vi önskar att allt någon gång ska bli bra. Att när vi testat allt, långdistans, nätdating och krossade hjärtan. Att vi då ska hitta rätt. Finna ro. Låta känslorna vila i en trygghet. Om inte annat, så ändå för en stund. Men tills den dagen är här ger vi oss in i det om och om igen.

Det går i cykler. På gott och ont.

***

Här slutar mitt textprov.