En stilla förhoppning om att du faktiskt stalkade mig. Höll koll på mig och visste var jag höll hus. Att du korsade våra vägar med flit och ansträngde dig lika mycket som jag för att verka förvånad. Jag måste mest anstränga mig för att verka oberörd ”men se där är det du igen och igen och igen”. Sen spelar jag som att det inte spelar roll, men det gör det. Din skäggstubb i morgonruset glimtar förbi och kanske är det bara ett ödets spratt. Eller så är det meningen. Meningen med hela jävla skiten. Meningen att vi ska påminnas om vår existens och tillika icke-existens.