Roller:

Elin

Martin

Det ofödda barnet

 

Scen 1 - En hall

 

Elin: Vad gör du här?

Det ofödda barnet: Jag kom hit för att prata.

(Martin kliver in i hallen, står tyst)

Det ofödda barnet: (Till publiken) I klyftan mellan mamma och pappa. Där finns jag.

Elin: Ska du kväva mig med din tystnad?

Det ofödda barnet: (Till Elin) Det är fysiskt omöjligt att tala med er.

Martin: Pratar man sådär?

Det ofödda barnet: (Till publiken) Men jag försöker.

Elin: Vad menar du?

Martin: Kväva dig med min tystnad.

Elin: Det känns så.

Martin: Du vet att det är fysiskt omöjligt?

Elin: Du är fysiskt omöjlig.

Martin: Du beter dig som ett barn, igen.

Det ofödda barnet: Ni är inga barn. Av barn hör man sanningen.

Elin: Jag är med barn.

Martin: Inte snart längre, väl.

Elin: Det är väl inte upp till dig att bestämma?

Martin: Det är väl ändå upp till mig att vara med och bestämma vad som händer nu?

Elin: Vill du inte veta om det är en flicka eller pojke?

Det ofödda barnet: Eller en ständigt levande, växande påminnelse om sanningen och lögnen.

Martin: Det om något kan du ju inte veta.

Det ofödda barnet: Jo, jag är ganska färdig nu.

Elin: Inte jag. Men barnmorskan. Eller naturen. Du gillar ju det som är fysiskt möjligt.

Martin: Men nåt sånt kan du väl inte veta nu?

Elin: Jo. Det är inte så långt kvar.

Martin: Vad menar du?

Elin: Att jag kan föda när som helst.

Martin: Jag trodde att du bara hade råkat gå upp i vikt.

Elin: Du är ju för fan skev i huvudet.

Martin: Och du är ju för fan gravid. Varför har du inte sagt något?

Det ofödda barnet: (till publiken)Jag skapade konflikt redan innan jag var född.

Elin: Vi pratar aldrig mer.

Martin: Jag kom hit för att prata.

Det ofödda barnet: (till Martin)Jag med.

Elin: Jag pratade nu.

Martin: Du är omöjlig att prata med.

Elin: Det är därför vi inte pratar.

Martin: Jag förstår ingenting.

Elin: Det är inte så mycket att förstå.

Martin: Jag vet inte hur man förstår barn.

Elin: Du ska bli pappa. Du kommer lära dig.

Det ofödda barnet: Pappa är pappa är pappa är pappa... (blir avbruten)

Martin: Det ska jag inte alls!

Elin: Vad ska du då bli?

Martin: (tystnad) Gudfar.

Det ofödda barnet: Gudfar. Det är du. Men, vem är jag?

Elin: Vad menar du?

Det ofödda barnet: Alltid undrat utan svar.

Martin: Vi måste fortsätta se varandra. Men det är inte mitt.

Elin: Det är lika mycket ditt som mitt.

Martin: Jag kan inte ha barn med dig.

Det ofödda barnet: (till Martin) Jag kan inte vara barn åt dig.

Elin: Vad vill du att jag ska göra då? Jag kan inte ta bort det längre, ska jag ta bort mig själv?

Martin: Lägg av.

Elin: Lägg av med vad?

Martin: Du gör dig själv till martyr igen.

Elin: Jag är ingen martyr. Jag vägrar bara dö för att du inte ska bli pappa.

Martin: Jag vet inte ens vad vi är.

Elin: Jag minns inte vad vi har varit.

Det ofödda barnet: (Ser från Martin till Elin och sen till publiken)Den ene ledde, den andra följde. Det ena ledde till det andra.

Martin: Var träffades vi nu igen?

Det ofödda barnet: Krokimodell för en kväll.

Elin: Kommer vi verkligen att träffas igen?

Det ofödda barnet: År av ånger.

Martin: Nu gör du det där igen.

Elin: Gör vad?

Martin: Pratar poetiskt. I tungor. Vad det nu är ni författare gör.

Elin: Det är tunga beslut vi måste fatta.

Det ofödda barnet: Mamma klär min ångest i ord.

Martin: Snälla. Fem minuter. Inga spel.

Det ofödda barnet: Länge leve lögnen.

Elin: Jag kan inte reglerna.

Det ofödda barnet: Ni har fuskat sen innan start.

Martin: Va?

Det ofödda barnet: Tjuvstart.

Elin: Du sa spel.

Martin: Jag sa inga spel!

Elin: Får du spel på mig?

Martin: Jag får allt. Jag får exakt allt med dig.

Elin: Ja, till och med ett barn.

Martin: Nu minns jag!

Elin: Vad?

Martin: Hur vi träffades!

Elin: Sluta.

Martin: Hemma hos Albin. På hans födelsedag. Du kände ingen och fick ordvits-tourettes! Jag kan inte, jag kan inte fatta att det var vad jag föll för. Varför fattade jag inte att du var galen redan då.

Elin: För att jag är så fantastiskt charmig och underbar.

Martin: Det är sant.

Elin: Du, jag ska få besök snart.

Martin: Vem då?

Elin: Det spelar ingen roll. Det var bra att du kom. Jag vet inte om jag hade berättat annars. Varför kom du hit ens förresten?

Martin: Jag hade någonting att berätta. Men det spelar ingen roll längre.

Elin: Vaddå?

Martin: Jag har träffat någon annan.

Elin: Jag också.

Martin: Vad bra. Men...

Elin: Han tror att det är hans.

Det ofödda barnet: Pappa är pappa är pappa är pappa är... (blir avbruten)

Martin: Vad menar du?

Elin: Jag har inte berättat om oss. Det kändes som att det inte behövdes.

Det ofödda barnet: Länge leve lögnen.

Martin: Och jag då?

Elin: Jag hade inte tänkt berätta. Tror jag. Vi pratar ju inte så mycket mer.

Martin: Det är sant.

Elin: Jag hade inte tänkt berätta ens när jag såg att det var du som ringde på nu.

Martin: Men?

Elin: Det passade så bra in i vår dialog.

Martin: Jag visste det.

Det ofödda barnet: Se igenom lögnen-sinnet.

Elin: Visste vad?

Martin: Att du skulle gå på det.

Det ofödda barnet: Länge leve lögnen.

Elin: Gå på vad?

Det ofödda barnet: Jag lär mig gå på äggskal.

Martin: Att jag sa att du betedde dig som ett barn.

Elin: Du skojar.

Martin: Nej. Tourettesen. Det var vad jag föll för.

Elin: Du måste verkligen gå nu. Hejdå Gudfadern.

Det ofödda barnet: Ni leker mammapappabarn med egna regler.

Martin: Hejdå.

Det ofödda barnet: Länge leve kärnfamiljen.

 

Scen 2 - En ateljé

 

Alla tre personerna på scen, det ofödda barnet gestaltas av en vuxen person, Elin och Martin är inte i fokus, sitter stilla i varsin ände av rummet.

 

Det ofödda barnet:

 

Jag är färdigvuxen nu.

Jag skapade konflikt redan innan jag var född. Jag förlöste smärtan, sanningen, lögnen. Hemligheten. Vaggades in i min egna ångest, in i all er ångest. Lärde mig krypa längst väggarna. Lärde mig gå på äggskal. Lärde mig tala om att inte tala om. Där jag växte upp blev ingenting sagt. Ni kväver mig med er tystnad. Några sinnen fullt utvecklade. Sanningssinnet. Se igenom lögnen-sinnet. Fullt utvecklat och förbjudet att användas. Kan följa allt med stadigare blick nu. Jag, en ständigt levande, växande påminnelse om sanningen. Lögnen. Den stora lögnen. Ni är inte barn. Av barn hör man sanningen. Av er, ingenting. Ni har barn. Men vems barn?

 

I klyftan mellan mamma och pappa. Där finns jag. Jag gråter i garderoben. Klär träd i spets. Ett konstprojekt eller ett konstigt projekt. Den ene ledde, den andra följde. Det ena ledde till det andra. Gudfar. Det är du. Men fortfarande, vem är jag? Ständigt omringad av bitande ångest. Det finns tusen sätt att le på. Jag känner inte till ett enda. Finner ingen tröst, ingen ro. Mamma klär min ångest i ord. Ni lekte mammapappabarn med egna regler. Ilskan, sorgen. Förvirringen total. Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Pappa är pappa är pappa är pappa. Och vad är en förälder? Aldrig hemma, aldrig borta, ingen rot. Fast i en spiral av tankar. Alltid undrat utan svar. Alltid svarat utan tal. Ensambarn. Ensamt barn. En ensam liten tanke växer till ett livsätande monster, som tar glädjen och går därifrån. Ni tror att ingen ser, ni tror att ingen vet. Jag känner det på lukten, lögnen. Hör det på rösten, skammen.

 

Jag kom hit för att prata igen. Det är omöjligt att prata. Fysiskt omöjligt att tala med er. Ni talar i tungor. Krokar i. Jag vet inte hur man förstår. Och ni kväver mig, föder mig. Lever med mig. Ni är lyckligare nu. Sägs det. Kärnfamilj utan kärna. Jag vill så gärna. Förstå. Men det verkar vara ett spel och jag kan inte reglerna. Ni har fuskat sen innan start. Tjuvstart. Målat upp en bild. Länge leve kärnfamiljen. Länge leve lögnen. Jag har bilden så klar framför mig. Men färgen flagnar. Jag är ingen riktig avbild. Bara en illa gjord kopia. Förarbetet är felfelfel. Krokimodell för en kväll. År av ånger. Mammapappagudfar. Vem är vem. Återkommande charader.

 

Och en förstår ingenting.