Det härjar en obestämd känsla i min kropp. Den gör mig likgiltig och tillbakadragen. Som en katt som skamset drar sig tillbaka för att slicka sina sår efter en förlust på fält. Slickar sår och ser under lugg på omvärlden med vetskapen om att snart vara tillbaka igen. Redo. Ren och otyngd av skammen som nu tynger. Den skadade katten har bitit av min tunga. Den ger mig tid till tanken, tankarna, tänkandet. Själautvecklingen. För att komma fram måste en ibland backa några steg, för att se vart man är på väg. Tanka tanken. Tänka tanken. Överjäst hjärna väller ut över kraniet och ut på hallgolvet. Svabbar upp både grus och substans och placerar varsamt allt i en hink, där kan det svälla ifred. Täcker över med en kökshandduk. Sschh nu lilla hjärna, låt dig hitta din nya form och säg till när du är redo att förenas igen. Kanske måste jag under tiden också växa som människa så att du sen får plats. Det är ganska skönt ibland, att lägga dig åt sidan. Låta dig ägna dit och ditt och mig åt mitt eller allra helst åt ingenting alls. Sen kan vi bli förenade igen. Säg till när du är redo så skakar jag dig fri från skavande grus.