Det härjar en obestämd känsla i min kropp. Den gör mig likgiltig och tillbakadragen. Som en katt som skamset drar sig tillbaka för att slicka sina sår efter en förlust på fält. Slickar sår och ser under lugg på omvärlden med vetskapen om att snart vara tillbaka igen. Redo. Ren och otyngd av skammen som nu tynger. Den skadade katten har bitit av min tunga. Den ger mig tid till tanken, tankarna, tänkandet. Själautvecklingen. För att komma fram måste en ibland backa några steg, för att se vart man är på väg. Tanka tanken. Tänka tanken. Överjäst hjärna väller ut över kraniet och ut på hallgolvet. Svabbar upp både grus och substans och placerar varsamt allt i en hink, där kan det svälla ifred. Täcker över med en kökshandduk. Sschh nu lilla hjärna, låt dig hitta din nya form och säg till när du är redo att förenas igen. Kanske måste jag under tiden också växa som människa så att du sen får plats. Det är ganska skönt ibland, att lägga dig åt sidan. Låta dig ägna dit och ditt och mig åt mitt eller allra helst åt ingenting alls. Sen kan vi bli förenade igen. Säg till när du är redo så skakar jag dig fri från skavande grus. 

En stilla förhoppning om att du faktiskt stalkade mig. Höll koll på mig och visste var jag höll hus. Att du korsade våra vägar med flit och ansträngde dig lika mycket som jag för att verka förvånad. Jag måste mest anstränga mig för att verka oberörd ”men se där är det du igen och igen och igen”. Sen spelar jag som att det inte spelar roll, men det gör det. Din skäggstubb i morgonruset glimtar förbi och kanske är det bara ett ödets spratt. Eller så är det meningen. Meningen med hela jävla skiten. Meningen att vi ska påminnas om vår existens och tillika icke-existens.  

Hon blev besatt av vreden. Den sanslösa, bottenlösa besattheten av vreden. Känslan i hjärtat i själen i det hettande blodet och bultande huvudet. Besatt av knutna nävar. Hon älskade knutna nävar. Speciellt att knyta näven och öppna upp, spänna ut alla fingrarna i bågar tills det smärtade på handryggen och sen knyta näven igen, knyta näven tills knogarna vitnade och naglarna brände eviga märken i handflatan. Hon upprepade detta som ett mantra, som en uppvärmningen, hon pumpade upp vreden om den inte var stor nog i sig själv. Känslan av den växande vreden började oftast i magen, genom magen och hjärtat ut i pumpande nävar. När hon var nog full av vrede spred sig ett flin över hennes annars så vackra ansikte. Ett flin som kunde krossa både käkar och revben.

Jag älskar mitt nya liv. Jag är så nöjd över beslutet. Zumba, jogging och spinningpass. Jag vet att detta gör gott för mig. Självklart måste jag unna mig också. Det är inte rätt att bara pina kroppen i svettiga yogapositioner utan att belöna sig. Men jag håller mig till mitt löfte. Köper bara snask på fredagarna. Fredagsmys som det heter. Ibland är jag värd lite lördagsgodis också. Och blir det något kvar på söndagen så måste jag ju äta upp allt då, kan ju inte börja nya veckan med godis i skafferiet. Sen kommer måndagen. Möten, trasig kaffemaskin och dvalande blodsocker. Jag har ju bokat det där passet på gymmet, men om jag känner efter så känner jag lite i halsen. Visst gör jag det, lite tryck över halsmandlarna liksom. Mm, sockerkanderade mandlar. Nej, men på riktigt. Mitt löfte var att ta hand om kroppen. Då kan jag inte utsätta mig för något anstängande om det kliar lite i halsen. Jag kan ju inte bli sjuk. På tal om sjuk, det har varit en sjukt intensiv dag. Jag är väldigt trött. Trött och lite krasslig. Och mitt favoritprogram går på tv. Jag kan ju unna mig en liten glass, det är ju bra för halsen men mest för att balansera blodsockret så att jag orkar vara i vaken i soffan tills programmet är slut. Jag älskar mitt nya liv. Jag är så nöjd över beslutet.