Textprov del 8
Det går i cykler alltihopa. En glömmer bort att det gör ont. Minns allt det fina, det vackra. Viskande ord mellan vita lakan. Röster som poesi, trots att vi hatar poesi. Och vi skriver under på att vi aldrig mer ska må dåligt. Att vi aldrig mer ska såra, såras. Ändå står vi där igen. Ser på andra, och oss själva med förakt och längtan i blick. För vi längtar efter den där känslan, den där ljuva känslan av att behöva och vara behövd. Så mycket längtar vi att vi glömmer bort allt annat. Glömmer bort liv och död och vänner och fiender. Glömmer bort allt vi inte borde göra men ändå gör. Om och om igen. Med glädje i rösten och sorg i själen. Och vi önskar att allt någon gång ska bli bra. Att när vi testat allt, långdistans, nätdating och krossade hjärtan. Att vi då ska hitta rätt. Finna ro. Låta känslorna vila i en trygghet. Om inte annat, så ändå för en stund. Men tills den dagen är här ger vi oss in i det om och om igen.
Det går i cykler. På gott och ont.
***
Här slutar mitt textprov.
Textprov del 7
Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över Västerbron 01.15 en torsdagsnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla. Det gick.
Sen försvann det enkla.
Varje ord skulle analyseras och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra. Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att förhindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer. Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?
