En försommarnatt på söders höjder. För många champagnebubblor i blodet får vem som helst att falla i kärlek. Falla för staden, för livet, för han i rutig skjorta och lite för långt hår i en knut, fast vem vet om det verkligen var han vi alla föll för just idag. Dom ser ju likadana ut allihopa. Nattetid gör dom söders gator osäkra, maskerade i likadana uniformer, bara skratten skiljer dom åt. För en del skrattar högt, länge och mycket. Andra sitter i ett hörn, röker en Marlboro, röker en till. Dricker en öl och ler snett när någon drar ett skämt. Men uniformen är densamma. Ingen avviker, ingen skiljs åt. Men under skjortan finns där ingen likhet, likblek. Drömmar om större verkligheter, om jobb utom räckhåll. Om karriärer som inte riktigt tar fart. Om visitkort som skulle kunna delas ut. Kärleken finns det sällan plats för. Alltid på väg, aldrig på plats. Rädd för ingen, rädd för allt. Kommer man för nära kanske man märker det men utanpå är dom alla lika. Precis som vi. Heineken på flaska sprider grönt sken över ängsligheten. Utseendefixering i mängder trots att det verkar som om ingen brytt sig om hur denne sett ut när hen lämnade andrahandslägenheten. Så mycket tid går åt till att se operfekt ut. Perfektion i sin smutsigaste form. Men i mängden finns han. Klädd i uniform men ändå olik. Perfekt operfekta tänder. Hade han haft tandställning när han var elva hade han också varit som vi andra. Men han smög undan det. Precis som han smyger undan från ståhejet här. Blir inte en i mängden. En aura av självsäkerhet. Skrattar länge men inte så att det blir krystat. Mina fingrar glider i smyg upp mot hans nacke, rädd för att avslöjas men ännu räddare för att mista. Inte våga. Tänk om någon annan hinner före, varför ska man alltid springa för att hinna när man ändå alltid springer förbi av bara farten? Hur hinner man stanna i tid? Hur vågar man stanna utan att falla, falla och skrapa upp höger armbåge, knä och höft. Kan inte sova längre. Det gör ont. Precis som allting annat. Men då vet man att man lever. Vi blir destruktiva när vi inser att vardagen blivit rutin. Skadar oss själva genom att skada andra. Skriker och härjar, gråter i smyg. När ingen ser, när ingen hör. Sträcker ut en hand för att få tröst men slår istället för att vänta på hjälp. ”Gå härifrån, jag är inte svag! Hör du det, jag är inte svag...” klarar mig själv när ensamheten är mitt enda sällskap, sjunker ihop mot en vägg. Väggen är lika kall som verkligheten. Lika hård som livet. Ingen förtjänar att hamna i helvetet, oavsett vilken synd som begåtts. Har vi överlevt livet tillräckligt länge, gått upp för att ta oss igenom ännu en dag av vad som komma kan, då förtjänar vi alla att sluta upp samma plats. Börja om på nytt. Kanske blir det bättre någon gång. Kanske gör det inte lika ont att falla. Kanske behöver man inte springa. Inte hetsa. Inte alltid vara överallt och ingenstans, inte alltid veta att hon var med han som var med han som var med hon. Inte alltid vara rädd för att höra att just han gjort allt med någon annan. Du ler under lugg, blottar dina tänder. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för att bli rädd.

Jag älskar mitt nya liv. Jag är så nöjd över beslutet. Zumba, jogging och spinningpass. Jag vet att detta gör gott för mig. Självklart måste jag unna mig också. Det är inte rätt att bara pina kroppen i svettiga yogapositioner utan att belöna sig. Men jag håller mig till mitt löfte. Köper bara snask på fredagarna. Fredagsmys som det heter. Ibland är jag värd lite lördagsgodis också. Och blir det något kvar på söndagen så måste jag ju äta upp allt då, kan ju inte börja nya veckan med godis i skafferiet. Sen kommer måndagen. Möten, trasig kaffemaskin och dvalande blodsocker. Jag har ju bokat det där passet på gymmet, men om jag känner efter så känner jag lite i halsen. Visst gör jag det, lite tryck över halsmandlarna liksom. Mm, sockerkanderade mandlar. Nej, men på riktigt. Mitt löfte var att ta hand om kroppen. Då kan jag inte utsätta mig för något anstängande om det kliar lite i halsen. Jag kan ju inte bli sjuk. På tal om sjuk, det har varit en sjukt intensiv dag. Jag är väldigt trött. Trött och lite krasslig. Och mitt favoritprogram går på tv. Jag kan ju unna mig en liten glass, det är ju bra för halsen men mest för att balansera blodsockret så att jag orkar vara i vaken i soffan tills programmet är slut. Jag älskar mitt nya liv. Jag är så nöjd över beslutet.

 

Här håller jag hus om dagarna.

Antagligen den mysigaste platsen och bästa beslutet någonsin. 

 

Uppgift: skriv en monolog. Denna är inspirerad av dialogen. 

 

***

 

Tal till familjen

 

I klyftan mellan mamma och pappa. Där finns jag. Jag gråter i garderoben. Klär träd i spets. Ett konstprojekt eller ett konstigt projekt. Den ene ledde, den andra följde med. Det ena ledde till det andra. Gudfar. Det är du. Men vem är jag? Ständigt omringad av bitande ångest. Det finns tusen sätt att le på. Jag känner inte till ett enda. Finner ingen tröst, ingen ro. Mamma klär min ångest i ord. Ni lekte mammapappabarn med egna regler. Ilskan, sorgen. Förvirringen total. Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Pappa är pappa är pappa är pappa. Aldrig hemma, aldrig borta, ingen rot. Fast i en spiral av tankar. Alltid undrat utan svar. Alltid svarat utan tal. Ensambarn. Ensamt barn. En ensam liten tanke växer till ett livsätande monster, som tar glädjen och går därifrån. Ni tror att ingen ser, ni tror att ingen vet. Jag känner det på lukten, lögnen. Hör det på rösten, skammen.

 

Mammapappagudbarn. Jag är vuxen nu. Sägs det. Jag skapade konflikt redan innan jag var född. Jag förlöste smärtan, sanningen, lögnen. Hemligheten. Vaggades in i min egna ångest, i all er ångest. Lärde mig krypa längst väggarna. Lärde mig gå på äggskal. Lärde mig tala om att inte tala om. Där jag växte upp blev ingenting sagt. Ni kväver mig med er tystnad. Några sinnen fullt utvecklade. Sanningssinnet. Se igenom lögnen-sinnet. Fullt utvecklat och förbjudet att användas. Kan följa allt med stadigare blick. Jag, en ständigt levande, växande påminnelse om sanningen. Lögnen. Den stora lögnen. Av barn och fyllon hör man sanningen. Av er, ingenting. Ni är inte barn. Ni har barn. Vems barn?

Jag kom hit för att prata. Det är omöjligt att prata. Fysiskt omöjligt att tala med er. Ni talar i tungor. Krokar i. Jag vet inte hur man förstår. Och ni kväver mig, föder mig. Lever med mig. Ni är lyckligare nu. Sägs det. Kärnfamilj utan kärna. Jag vill så gärna. Förstå. Men det verkar vara ett spel och jag kan inte reglerna. Ni har fuskat sen innan start. Tjuvstart. Målar upp en bild. Länge leve kärnfamiljen. Länge leve lögnen. Klär ord i bild nu. Olja torkar långsamt. Rör och du förstör. Låt det vila. Torka. Glöm nästan bort. Så en dag är allting klart och redo att visas upp. Jag har bilden så klar framför mig. Men färgen flagnar. Jag är ingen riktig avbild. Bara en illa gjord kopia. Förarbetet är felfelfel. Krokimodell för en kväll. År av ånger. Mammapappagudfar. Vem är vem. Återkommande charader.

Och en förstår ingenting.

Uppgift: Skriv en dikt

 

***

 

 

Hit kommer alla i jakten på döden

En återsamlingsplats, en återvändsgränd

Låt karaktärskyrkogården bli ditt hem

 

Bortglömda hjältar och fagra prinsessor

När döden blir antagonist, får ingen ro

På karaktärskyrkogården tvingas du bo

 

Förpassad till livet helt utan makt

Lusten att leva blir en ständig konflikt

På karaktärskyrkogården är existens din enda plikt

 

I väntan på döden blir livet ett drama

Den eviga vilan ligger i författarens hand

till dess, blir karaktärskyrkogården ditt tidlösa land

 

Du sover ensam. Jag far genom vinden. Ut i 120km/h. Svävar ovan jord, under jord. Rotad men aldrig fast. Egentligen inte rotad heller. Kemisk lycka av piller och pulver. Allt får plats i min kropp. Förutom pålitligheten och ursäkten. Jag kan inte ro för allt. Måste lämna någonting. Ibland dig. Vi var här tillsammans men alla drömmarna om staden lockade mer än alla drömmarna om dig. Oss. Du hittar nog tillbaka till mig. Och jag säger att jag skiter i. Att jag inte kan känna det du känner. Men du väcker någonting till liv inom mig. Ger mig någonting som jag aldrig haft. Så jag vill fly. Inte vara kvar. En del av mig är alltid din men jag önskar att jag aldrig ville se dig mer. Det är lätt att fly livet när livet är ingenting. Men du fyller det med kraft. Med mening och förnuft. Låter mig inte bara se allting som luft. Tränger dig på. I. Hur är det möjligt? Men jag far ändå runt. Här kommer natten. Kall och underbart lång. Jag blir dold av mörkret. Jag har glitter på min kind. En mantel på min rygg som döljer mig, visar upp mig. Njuter av uppmärksamheten. Rörelsen. Friheten. Kemisten. Du kommer in i mitt liv och jag tar allt som du ger mig. Och när du går. Vet jag att du kommer tillbaka om jag ber om det. Allting är gratis en första gång. Sen. Betala. Betala mera. Mera mera mera. Upprepa om och om igen. Här kommer natten.

 

Det här är mitt ständigt ofärdiga projekt "Om att vara på väg men aldrig komma fram”, en samling av det jag skrivit under flera års tid. Texter som för mig kommit att definiera mitt skrivandet. Det som jag stundtals varit mest stolt över men som heller aldrig blivit riktigt klart. Detta är också det som jag skickade in som mitt textprov till skolan. Ska vi säga att jag publicerar en ny del i veckan. Här är första. 

 

***

 

Jag säger ”men nej, det är ju bara en kille”. Att jag inte påverkas, åverkas eller tänker mer på det. Men hjärtat skriker efter kärlek, efter närhet. Själen törstar efter mycket, efter ömhet och tycke. Jag säger att vi klarar oss, kroppen och själen och hjärtat och jag. Men i simpel protest visar allt att det går att sakna något som man aldrig haft. Längtar efter ögonfransar mot kind, mot nacke och knävecken. Önskar mig ett tecken, ett bot på tristessen. Rädslan för att stå still, bli fast. Vet aldrig vad jag vill. Önskar lugn, önskar ro. Letar spänning överallt. Livet, jag älskar dig. Men snälla säg vad du har att ge mig. Känner igen mina egna mönster. Mina rop på hjälp som ordlöst kravlar ur strupen och ner på jorden. Som vill bort, dit där det händer. Aldrig bara ta en dag i sänder. ”Det är ju bara en kille” säger jag och planerar bröllop och vad våra barn ska heta. Aldrig en sak i taget, alltid allt i ett. Måste göra allting komplett. Det är så komplext det här lilla livet och jag säger att det bara är en kille. Skrattar åt mig själv. Det är ju bara en kille. Blir som tokig på mig själv, av mig själv, med mig själv. Men älskar det lilla livet.