Det är oktober. Vi är på maskerad och jag är så trött på tjejer som envisas med att hedra denna högtid med slampighet. Elvis står och pratar med en sjuksköterska som visar röven, Jesus pratar med en polis i högklackat och nätstrumpbyxor och du, Dracula, står och pratar med Tingeling. Tingeling är perfekt sminkad med grön ögonskugga och glitter på kinden. Du har hörntänder av vässad plast och jag har ett blodigt lucialinne och en tovig peruk. När Tingeling lutar sig fram för fnissa i ditt öra, eftersom du inte hör henne annars, fastnar lite av hennes glitter på din kind. Du torkar inte av det. Istället lutar du dig närmare för att viska någonting tillbaka och då trasslar sig hennes ena vinge in i din cape och ni måste hjälpas åt för att få loss den och då trasslar sig era fingrar in i varandra så ni passar på att skratta och presentera er när ni ändå håller hand. Ingen hälsar på mig för ingen fattar vem den där blodiga lucian ska föreställa så jag blir som ett med resten av inventarierna på festen, ungefär som chipsskålen men mindre uppskattad. Tingeling och Dracula dansar till Jag kommer och jag vill gå. Eller slita av Tingeling vingarna som på en trollslända, hälla glitter i hennes ögon vill jag också göra. Skrika ”här var det glitter, här var det glitter nog för flera år framöver så att du alltid, alltid kan synas i mörker!” och alla skulle tycka att lucian var störd i huvudet men ingen skulle känna igen mig under peruken så det skulle inte göra någonting, jag skulle bara försvinna hem mitt i all uppståndelse med den gråtande, glittrande Tingeling. Peruken skulle jag slänga i närmaste papperskorg och lucialinnet skulle jag sätta in i ugnen på 170 grader i all evighet så vi tillsammans sakta kan brinna till försvinnande. Men det enda teatraliska är när jag fimpar min cigarett i Tingelings drink när hon vänder ryggen till och när jag tvättar av mig blodet och ljugsmsar dig klockan 02.45. Frågar om du haft en bra kväll och säger att det var synd att jag inte kunde komma eftersom jag febersovit i 40 grader och du ljuger tillbaka dagen efter klockan 11.26 och säger inte att Tingeling spridit glitter i din säng, på ditt köksbord och på din badrumsvägg. Säger istället att jag ska krya på mig, att det var en bra fest men att det stod en äcklig lucia i hörnet och blängde argt på dig hela kvällen. Jag skriver många haha efter varandra och säger tack för krya påandet och ber dig akta dig för lucior i framtiden. Ju mer jag tänker på Tingeling i din säng, desto mer illamående blir jag och desto mer vill jag kaskadkräkas över hela världen och sen skulle jag vilja lägga mig tillsammans med det där 170-gradiga linnet och ligga där och plågas till döds för att jag inte kan prata med dig utan att ljuga.

 

Vi ses igen fast utan utklädnad och utan kläder och jag tänker på hur kall din lägenhet är och hur kall du är som sover med ryggen vänd mot mig så jag går på morgonen innan du vaknar och innan du eventuellt hinner be mig gå. Kanske finns det något som skulle kunna ändra allt, men jag vet inte vad så jag låter det vara som det är. När jag kommer hem ser jag i spegeln att det sitter grönt glitter också på min kind. Du byter alltså tjejer men inte sängkläder och just då vill jag bara kväva dig med lakan, glitter och blodiga lucialinnen. Jag har en glittrig kind och i tanken ser jag min blodiga knoge krossa dig en gång för alla och rädda hela världen från din charm. För det är inte Tingeling jag är arg på egentligen, eller som jag ens borde vara arg på. Du sveper in oss båda i din cape och biter tag i oss utan att vi hinner förstå vad som hänt och sen är vi levande men döda i all evig tid. Och du bara fortsätter väsa vackra ord mellan vässade tänder och tänker inte på att någon av oss klurar på hämnd. Tingeling är för dum för att göra det så det måste falla på mig. Jag måste klä mig i mantel och rädda alla framtidens kvinnor från ditt grepp, måste hugga ett spjut genom ditt hjärta och trycka vitlök i dina ögon. Men jag bjuder dig istället på cigg när du frågar om det nästa gång och säger att allt är bra och du fortsätter att sätta tänderna i oskyldiga kvinnor och jag fortsätter att vara förhäxad så jag räddar varken mig själv eller kvinnligheten. Lever vidare i tron om att du kanske vill ha mig på riktigt någon gång. Om jag bara blev mer som kvinnligheten och kanske till och med klädde ut mig till sexig pumpa någon gång.

 

Nästa år står vi på samma fest och många säger ”snygg outfit, den passar dig” till mig och jag blir så förbannad. För att jag fallit för trycket och för att ingen tycks förstå att man varken kan spela amerikansk fotboll eller fånga tjuvar när brösten ramlar ur linnet hela tiden. Istället säger jag ”go Tigers!” och ”touch down!” och så. Sen sväljer jag kräkset i min mun när jag ser att du har samma kläder som förra året. Men i år har färgen i ditt ansikte börjat krackelera och dina tänder sitter snett. Det verkar inte röra Snövit i ryggen för hon fnissar och stryker dig på axeln när hon lutat sig för långt fram så att hennes bleka puder fastnat på din cape. Du får ta ett bett på hennes röda äpple om du lovar att inte berätta för dvärgarna och Snövits fniss låter läskigt likt Tingelings. Jag låter bli att säga att jag skulle vilja utöva alla sju dödssynderna på dig. Istället hämndhånglar jag med en brevbärare bakom spindelväv och när min hand fastnar i nätet undrar jag vem det egentligen är jag hämnas på men brevbäraren kysser nog bra för att jag ska orka fortsätta tills du eventuellt ser oss. Men du har antagligen redan gått hem med Snövit vid din sida. Så jag dröjer mig kvar. Tänker att det är dags att börja om från början. Dags att stoppa tillbaka tuttarna i kostymer som passar och inte pressa ut dom för att pressa fram lite uppmärksamhet från dig. Till slut går jag ändå hem. Ensam. Lämnar brevbäraren vid hans cykel och lovar att någon gång kanske skriva ett kärleksbrev. Köper Djungelvrål på Statoil och tänker att det var värt att hångla med någon annan än dig, även om brevbäraren var lite skelögd.  

Jag kliver på tunnelbanan i Hornstull och av vid Stadion. Resan tar exakt 12 minuter och har totalt 7 stopp. Jag föredrar nya tåg, det är det idag och jag känner mig lugn. Lugnare i alla fall. Idag är vagnen inte så full som den skulle kunna vara, människokroppar trängs inte med människokroppar och ryggsäckar och barnvagnar och snor och andra kroppsvätskor. Inget klirr hörs från mynt i smutsiga händer och ingen presenterar sig med endast förnamn för att sedan be om några kronor för sovplats till natten. Skönt. Resan är relativt kort men jag föredrar att åka sittandes, helst inte baklänges och helst inte heller bredvid någon. Om jag skulle behöva välja vilket av dessa två som är värst, vore valet svårt så jag väljer att inte välja eller rangordna. Om jag mot förmodan ändå skulle behöva välja, skulle valet påverkas av vilka andra som finns i vagnen. Som den gången, när herren mitt emot mig drack mjölk direkt ur förpackningen. Lantmjölken satte sig som en fet mustasch på hans överläpp och jag ryser fortfarande av tanken. Den resan satt jag framlänges men jag hade föredragit att då åka baklänges för att slippa äcklas så ofantligt av hans beteende.

 

Se här! Vad är detta? Jag tänker givetvis detta för mig själv, det skulle aldrig falla mig in att tala rätt ut i kollektivtrafiken. Men på sätet bredvid mig låg en lapp, kanske var den lite större än en Post it-lapp eller i samma storlek, jag vill inte hävda något eftersom jag inte vet bestämt. Men däromkring i storlek i alla fall. Lappen var inte en sådan där lapp skriven på knackig svenska och med en bild på någon krokig östeuropeisk kvinna. Nej, detta såg ut som en viktig lapp. Av naturen är jag ingen människa som lägger näsan i blöt men jag vill göra rätt för mig och denna lapp såg helt klart viktig ut och jag kände genast ett behov av att återlämna lappen till dess rätta ägare. Inom mig rann en stilla förhoppning om att det på lappen skulle stå Ullis och ett telefonnummer. Ullis är nämligen min förlorade kärlek sen många år tillbaka, jag hann aldrig be om hennes telefonnummer innan hon slutade sitt arbete i kuren vid Stadions tunnelbana. Nu var det ju givetvis inte meningen att jag skulle tänka på Ullis, nej absolut inte, även om också en gammal man måste få drömma lite. Jag sköt snabbt undan tankarna om Ullis och fokuserade på det som för stunden var mest väsentligt, som jag alltid gör. Lappen behövde komma tillbaka till sin rätta ägare så jag var rent av tvungen att vända på lappen och se efter om där fanns någonting som kunde koppla lappen till sin ägare.

 

16/10 kl. 9-13
Kolla schemat.

 

Skrivet med något sånär prydliga bokstäver, två rader med datum och tid på den första och sysslan på den andra. En exemplariskt skriven minnesanteckning. Men herre Gud! Tänkte jag återigen tyst i mitt sinne. Om det är olämpligt att tala rätt ut i kollektivtrafiken så är det ännu mer olämpligt att tala ut religion i det allmänna rummet. Någon måtta får det vara. Men lappen måste till sin rätta ägare för mellan raderna läste jag ett oerhört kontrollbehov. Vem skulle annars schemalägga fyra timmar åt att se över sitt schema? Med denna försvunna notis kunde någons hela värld rasa samman och kaos uppstå. Jag är en stor vän av effektiv tidshantering, i somliga fall har jag i den mån det gått, gott tillbaka i tiden för att fylla i ändringar i min kalender. Den hittills mest avlägsna ändringen gjorde jag häromdagen när jag mindes en händelse från 1944. Min treårsdag då min syster fördröjde mitt firande med hela fem timmar. Hon var tvungen att köras till lasarettet eftersom hon råkat få i sig en jordnöt som framkallande någon form av allergisk reaktion. Min syster har aldrig varit en vän av tid och menar på att rutiner gör att hon känner sig instängd. Struntprat säger jag åt henne så fort hon tar upp detta. Jag uppskattar rutiner och sedan jag fyllt i denna fördröjning i en kalender från 1944 har jag känt att den molande känslan på ovansidan av min vänstra handled släppt. För att inte orsaka någon annan onödigt lidande måste jag alltså omgående lämna lappen till sin rätta ägare. Någons hela existens kan ju rubbas. Egentligen är det emot mina principer att samtala med andra människor, speciellt på tunnelbanan, människor har nämligen en tendens att bara säga dumheter så fort de öppnar munnen. Men trots min principfasthet var jag redo att göra ett undantag. Av fyra personer skakade fyra på huvudet, den sista hann även med att gräva i fickan efter småmynt som han räckte över till mig. Men herre Gud, han kan väl inte ha trott att jag är en sådan där? Vi närmade oss stadion och det kändes verkligen som att jag famlade i mörker och vilket mörker måste det vara för den personen som tappat sin lapp. Fyra timmar som är schemalagda till att schemalägga och om detta inte är antecknat någon annanstans existerar plötsligt fyra timmar av tomhet. Katastrof. Herregud, herregud, herregud. Tankarna bara yr i mitt annars så stramt kontrollerade huvud och precis just då ropas det ut att nästa station Stadion och avstigning på höger sida och vem fasiken bryr sig om avstigningen när ett kaos väntar? Är det ingen som förstår vidden av detta? Jag måste klara detta själv, jag måste fatta ett snabbt beslut detta handlar om sekunder som kan avgöra en hel framtid. Ska jag lämna lappen där jag fann den, om ägaren kommer tillbaka och letar eller ska jag själv leta efter ägaren? Så många tankar som nu blir tänkta och det är i sista stund som jag minns att jag måste hoppa av, lappen har jag i handen. Eller har jag?

 

I vinddraget när dörrarna stängs singlar lappen ner i avståndet mellan vagn och plattform. Jag kan inte förstå vad det är som händer. Ingenting ont kan hända i avståndet mellan vagn och plattform. Vi har i evig tid blivit upplärda och varnade om avståndet mellan vagn och plattform. Det är omöjligt att någonting ska hamna där. Hur är det då möjligt att lappen kan fara ur mitt grepp och ner just där?

 

Tåget åker lyckligt ovetande därifrån och i avståndet mellan vagn och plattform kan jag höra fyra timmar mellan kl. 9 och 13 den 16 oktober malas ner till icke-existens.

Mitt stora ångestmoment i skrivandet är balansgången mellan det sanna och det falska, Det påhittade, det självupplevda och den stora sanningen. Kanske är allt bara en blandning av allt. Ett minne från förr, ett aldrig läkande sår efter sårade känslor och en stor dos påhittade karaktärer som lever drömmen, eller marddrömmen? Kan vi gå in i detta med baktanken att allt inte är sant. Att allt inte är falskt. För jag blir nervös nu när jag funderar på att publicera på riktigt. Göra allt offentligt. Steven King sa att författare ska skriva med stängda dörrar till en början. Inte låta självkritiken vara ett hinder. Sanna sagor och fiktiv verklighet. Det är vad det är.

 

Jag går på folkhögskola nu. En skrivarlinje. Lämnar in en text i veckan och diskuterar dessa med en grupp andra författardrömmare. Och jag tänkte, att jag ska bota ångesten. Inte tänka på att mammor, bästisar och gamla flammor läser om kärlek och ångest och hat och livet. Det ska väl gå bra. Antar jag.

 

På gott och ont. Minns att alla likheter med idag levande personer inte är någon slump.

 

Det handlar om dig.