Du sover ensam. Jag far genom vinden. Ut i 120km/h. Svävar ovan jord, under jord. Rotad men aldrig fast. Egentligen inte rotad heller. Kemisk lycka av piller och pulver. Allt får plats i min kropp. Förutom pålitligheten och ursäkten. Jag kan inte ro för allt. Måste lämna någonting. Ibland dig. Vi var här tillsammans men alla drömmarna om staden lockade mer än alla drömmarna om dig. Oss. Du hittar nog tillbaka till mig. Och jag säger att jag skiter i. Att jag inte kan känna det du känner. Men du väcker någonting till liv inom mig. Ger mig någonting som jag aldrig haft. Så jag vill fly. Inte vara kvar. En del av mig är alltid din men jag önskar att jag aldrig ville se dig mer. Det är lätt att fly livet när livet är ingenting. Men du fyller det med kraft. Med mening och förnuft. Låter mig inte bara se allting som luft. Tränger dig på. I. Hur är det möjligt? Men jag far ändå runt. Här kommer natten. Kall och underbart lång. Jag blir dold av mörkret. Jag har glitter på min kind. En mantel på min rygg som döljer mig, visar upp mig. Njuter av uppmärksamheten. Rörelsen. Friheten. Kemisten. Du kommer in i mitt liv och jag tar allt som du ger mig. Och när du går. Vet jag att du kommer tillbaka om jag ber om det. Allting är gratis en första gång. Sen. Betala. Betala mera. Mera mera mera. Upprepa om och om igen. Här kommer natten.