Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över Västerbron 01.15 en torsdagsnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla. Det gick.

Sen försvann det enkla.

Varje ord skulle analyseras och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra. Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att förhindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer. Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?

Nästa sommar möts vi på en efterfest i staden där allt började. Dom flesta har gått hem, precis som jag borde ha gjort för länge sen. Du är full, jag är fullare. Och jag tänker att det inte får hända igen. Vaknar upp i en ungkarlslya med fördragna gardiner. Flyr innan du vaknar. Tolv månader av saknad. En känslolös natt.

Han är ett underbart svin som jag bryr mig fruktansvärt mycket om. Eller bryr jag mig om att inte bry mig om? Vill inte släppa taget helt. Åker hem och tänker att det är skönt att ha det avklarat. Att det är slut utan att ha börjat. Sover ensam och får panik. Andas hastigt. Ge mig något som känns. Som inte är ångest. Säger att det är slut men hör av mig ändå. Han säger att jag är hård och otrevlig på sms men fin och snäll i verkligheten. Och han frågar varför. Hur ska jag veta? Garderar mig mot hans icke-kommunikation. Visar att jag inte bryr mig. För det är vad jag bryr mig om. Att inte bry mig om. Ingenting skulle ändå funka i den riktiga världen. Under en helg är det vi två. Sen finns vi inte mer.  

Hör inte av mig på hela veckan. Inte han heller. Sen säger han till slut ”kom till mig” och jag vill inget hellre än att komma dit. Trots att det hotar min stolthet.

Men ändå. Jag åkte dit för att stilla min undran. Sant kär eller sannakär. Dagen innan stod jag i min lägenhet och kände att nu rinner allt det här ut i sanden. Åkte dit ändå. Längtat hela veckan men kom fram och ville åka hem. Träffar honom och ler. Det känns bra men inget mer. Vi umgås som ett par. Håller hand på stan och han bjuder på allt, protesterar när jag vill betala. Jag njuter men vet ändå. Det tar slut här. När jag åker hem. Och jag har längtat efter att prata om vettiga saker. Om livet och allt det där andra. Viktiga saker. Han berättar om sin familj. Men jag kan ändå inte berätta om min. Minns hur det var när jag träffade någon annan. När jag spydde ur mig hela mitt liv första kvällen, hur han höll mig i handen, såg mig i ögonen och sa ”jag är inte ute efter ett förhållande”. ”Inte jag heller” sa jag. Och jag kände mig dum.

Alldeles för sent en vardagsnatt sitter jag bak på din cykel och håller hårt om din midja. Huden på mina fortfarande bleka armar knottrar sig, inte av kylan men av känslan. Du cyklar farligt nära trottoarkanter och när arga taxichaufförer försöker uppmärksamma dig om det slänger du bara bak huvudet och skrattar så där som bara du kan. Hjärtligt och hånande på samma gång. Egentligen önskar jag att jag ville kliva av. Jag hatar allt som går för fort, både nöjesfält och relationer. Men du plockat upp mig nu när du har lust. Vi möts i hörnet av Seven Eleven, trots att jag egentligen bara skulle ha suttit i en park med mina vänner. Istället sitter jag bak på din cykel och hör ditt skratt eka mellan husen.

En försommarnatt på söders höjder. För många champagnebubblor i blodet får vem som helst att falla i kärlek. Falla för staden, för livet, för han i rutig skjorta och lite för långt hår i en knut, fast vem vet om det verkligen var han vi alla föll för just idag. Dom ser ju likadana ut allihopa. Nattetid gör dom söders gator osäkra, maskerade i likadana uniformer, bara skratten skiljer dom åt. För en del skrattar högt, länge och mycket. Andra sitter i ett hörn, röker en Marlboro, röker en till. Dricker en öl och ler snett när någon drar ett skämt. Men uniformen är densamma. Ingen avviker, ingen skiljs åt. Men under skjortan finns där ingen likhet, likblek. Drömmar om större verkligheter, om jobb utom räckhåll. Om karriärer som inte riktigt tar fart. Om visitkort som skulle kunna delas ut. Kärleken finns det sällan plats för. Alltid på väg, aldrig på plats. Rädd för ingen, rädd för allt. Kommer man för nära kanske man märker det men utanpå är dom alla lika. Precis som vi. Heineken på flaska sprider grönt sken över ängsligheten. Utseendefixering i mängder trots att det verkar som om ingen brytt sig om hur denne sett ut när hen lämnade andrahandslägenheten. Så mycket tid går åt till att se operfekt ut. Perfektion i sin smutsigaste form. Men i mängden finns han. Klädd i uniform men ändå olik. Perfekt operfekta tänder. Hade han haft tandställning när han var elva hade han också varit som vi andra. Men han smög undan det. Precis som han smyger undan från ståhejet här. Blir inte en i mängden. En aura av självsäkerhet. Skrattar länge men inte så att det blir krystat. Mina fingrar glider i smyg upp mot hans nacke, rädd för att avslöjas men ännu räddare för att mista. Inte våga. Tänk om någon annan hinner före, varför ska man alltid springa för att hinna när man ändå alltid springer förbi av bara farten? Hur hinner man stanna i tid? Hur vågar man stanna utan att falla, falla och skrapa upp höger armbåge, knä och höft. Kan inte sova längre. Det gör ont. Precis som allting annat. Men då vet man att man lever. Vi blir destruktiva när vi inser att vardagen blivit rutin. Skadar oss själva genom att skada andra. Skriker och härjar, gråter i smyg. När ingen ser, när ingen hör. Sträcker ut en hand för att få tröst men slår istället för att vänta på hjälp. ”Gå härifrån, jag är inte svag! Hör du det, jag är inte svag...” klarar mig själv när ensamheten är mitt enda sällskap, sjunker ihop mot en vägg. Väggen är lika kall som verkligheten. Lika hård som livet. Ingen förtjänar att hamna i helvetet, oavsett vilken synd som begåtts. Har vi överlevt livet tillräckligt länge, gått upp för att ta oss igenom ännu en dag av vad som komma kan, då förtjänar vi alla att sluta upp samma plats. Börja om på nytt. Kanske blir det bättre någon gång. Kanske gör det inte lika ont att falla. Kanske behöver man inte springa. Inte hetsa. Inte alltid vara överallt och ingenstans, inte alltid veta att hon var med han som var med han som var med hon. Inte alltid vara rädd för att höra att just han gjort allt med någon annan. Du ler under lugg, blottar dina tänder. Jag är inte rädd. Men jag är rädd för att bli rädd.

Det här är mitt ständigt ofärdiga projekt "Om att vara på väg men aldrig komma fram”, en samling av det jag skrivit under flera års tid. Texter som för mig kommit att definiera mitt skrivandet. Det som jag stundtals varit mest stolt över men som heller aldrig blivit riktigt klart. Detta är också det som jag skickade in som mitt textprov till skolan. Ska vi säga att jag publicerar en ny del i veckan. Här är första. 

***

Jag säger ”men nej, det är ju bara en kille”. Att jag inte påverkas, åverkas eller tänker mer på det. Men hjärtat skriker efter kärlek, efter närhet. Själen törstar efter mycket, efter ömhet och tycke. Jag säger att vi klarar oss, kroppen och själen och hjärtat och jag. Men i simpel protest visar allt att det går att sakna något som man aldrig haft. Längtar efter ögonfransar mot kind, mot nacke och knävecken. Önskar mig ett tecken, ett bot på tristessen. Rädslan för att stå still, bli fast. Vet aldrig vad jag vill. Önskar lugn, önskar ro. Letar spänning överallt. Livet, jag älskar dig. Men snälla säg vad du har att ge mig. Känner igen mina egna mönster. Mina rop på hjälp som ordlöst kravlar ur strupen och ner på jorden. Som vill bort, dit där det händer. Aldrig bara ta en dag i sänder. ”Det är ju bara en kille” säger jag och planerar bröllop och vad våra barn ska heta. Aldrig en sak i taget, alltid allt i ett. Måste göra allting komplett. Det är så komplext det här lilla livet och jag säger att det bara är en kille. Skrattar åt mig själv. Det är ju bara en kille. Blir som tokig på mig själv, av mig själv, med mig själv. Men älskar det lilla livet.