Det var så lätt när allting var oförstört. När det bästa i livet var en cykeltur över Västerbron 01.15 en torsdagsnatt. Två glas vin för mycket i en sommarvarm kropp. En nyfikenhet men inget hopp, bara en lust som gjorde det tillåtet att försöka. Testa om det gick att falla. Det gick.

Sen försvann det enkla.

Varje ord skulle analyseras och cykeln fick punka och sommaren blev höst som blev ensam vinter. När det var nytt fanns inga fel men plötsligt kunde allt vända och bli konstigt och missförstått och kanske önskade vi att vi aldrig hänt. Att vi inte träffat varandra. Det kändes som att bli lurad, som att bygga upp ett hopp och rasera en mur som byggts för att förhindra just exakt det här. Kanske lär man sig någonting av allt som händer. Men varför känns det som att man bara lär sig att inte lite på?