Hör inte av mig på hela veckan. Inte han heller. Sen säger han till slut ”kom till mig” och jag vill inget hellre än att komma dit. Trots att det hotar min stolthet.

Men ändå. Jag åkte dit för att stilla min undran. Sant kär eller sannakär. Dagen innan stod jag i min lägenhet och kände att nu rinner allt det här ut i sanden. Åkte dit ändå. Längtat hela veckan men kom fram och ville åka hem. Träffar honom och ler. Det känns bra men inget mer. Vi umgås som ett par. Håller hand på stan och han bjuder på allt, protesterar när jag vill betala. Jag njuter men vet ändå. Det tar slut här. När jag åker hem. Och jag har längtat efter att prata om vettiga saker. Om livet och allt det där andra. Viktiga saker. Han berättar om sin familj. Men jag kan ändå inte berätta om min. Minns hur det var när jag träffade någon annan. När jag spydde ur mig hela mitt liv första kvällen, hur han höll mig i handen, såg mig i ögonen och sa ”jag är inte ute efter ett förhållande”. ”Inte jag heller” sa jag. Och jag kände mig dum.