Jag kliver på tunnelbanan i Hornstull och av vid Stadion. Resan tar exakt 12 minuter och har totalt 7 stopp. Jag föredrar nya tåg, det är det idag och jag känner mig lugn. Lugnare i alla fall. Idag är vagnen inte så full som den skulle kunna vara, människokroppar trängs inte med människokroppar och ryggsäckar och barnvagnar och snor och andra kroppsvätskor. Inget klirr hörs från mynt i smutsiga händer och ingen presenterar sig med endast förnamn för att sedan be om några kronor för sovplats till natten. Skönt. Resan är relativt kort men jag föredrar att åka sittandes, helst inte baklänges och helst inte heller bredvid någon. Om jag skulle behöva välja vilket av dessa två som är värst, vore valet svårt så jag väljer att inte välja eller rangordna. Om jag mot förmodan ändå skulle behöva välja, skulle valet påverkas av vilka andra som finns i vagnen. Som den gången, när herren mitt emot mig drack mjölk direkt ur förpackningen. Lantmjölken satte sig som en fet mustasch på hans överläpp och jag ryser fortfarande av tanken. Den resan satt jag framlänges men jag hade föredragit att då åka baklänges för att slippa äcklas så ofantligt av hans beteende.

Se här! Vad är detta? Jag tänker givetvis detta för mig själv, det skulle aldrig falla mig in att tala rätt ut i kollektivtrafiken. Men på sätet bredvid mig låg en lapp, kanske var den lite större än en Post it-lapp eller i samma storlek, jag vill inte hävda något eftersom jag inte vet bestämt. Men däromkring i storlek i alla fall. Lappen var inte en sådan där lapp skriven på knackig svenska och med en bild på någon krokig östeuropeisk kvinna. Nej, detta såg ut som en viktig lapp. Av naturen är jag ingen människa som lägger näsan i blöt men jag vill göra rätt för mig och denna lapp såg helt klart viktig ut och jag kände genast ett behov av att återlämna lappen till dess rätta ägare. Inom mig rann en stilla förhoppning om att det på lappen skulle stå Ullis och ett telefonnummer. Ullis är nämligen min förlorade kärlek sen många år tillbaka, jag hann aldrig be om hennes telefonnummer innan hon slutade sitt arbete i kuren vid Stadions tunnelbana. Nu var det ju givetvis inte meningen att jag skulle tänka på Ullis, nej absolut inte, även om också en gammal man måste få drömma lite. Jag sköt snabbt undan tankarna om Ullis och fokuserade på det som för stunden var mest väsentligt, som jag alltid gör. Lappen behövde komma tillbaka till sin rätta ägare så jag var rent av tvungen att vända på lappen och se efter om där fanns någonting som kunde koppla lappen till sin ägare.

16/10 kl. 9-13
Kolla schemat.

Skrivet med något sånär prydliga bokstäver, två rader med datum och tid på den första och sysslan på den andra. En exemplariskt skriven minnesanteckning. Men herre Gud! Tänkte jag återigen tyst i mitt sinne. Om det är olämpligt att tala rätt ut i kollektivtrafiken så är det ännu mer olämpligt att tala ut religion i det allmänna rummet. Någon måtta får det vara. Men lappen måste till sin rätta ägare för mellan raderna läste jag ett oerhört kontrollbehov. Vem skulle annars schemalägga fyra timmar åt att se över sitt schema? Med denna försvunna notis kunde någons hela värld rasa samman och kaos uppstå. Jag är en stor vän av effektiv tidshantering, i somliga fall har jag i den mån det gått, gott tillbaka i tiden för att fylla i ändringar i min kalender. Den hittills mest avlägsna ändringen gjorde jag häromdagen när jag mindes en händelse från 1944. Min treårsdag då min syster fördröjde mitt firande med hela fem timmar. Hon var tvungen att köras till lasarettet eftersom hon råkat få i sig en jordnöt som framkallande någon form av allergisk reaktion. Min syster har aldrig varit en vän av tid och menar på att rutiner gör att hon känner sig instängd. Struntprat säger jag åt henne så fort hon tar upp detta. Jag uppskattar rutiner och sedan jag fyllt i denna fördröjning i en kalender från 1944 har jag känt att den molande känslan på ovansidan av min vänstra handled släppt. För att inte orsaka någon annan onödigt lidande måste jag alltså omgående lämna lappen till sin rätta ägare. Någons hela existens kan ju rubbas. Egentligen är det emot mina principer att samtala med andra människor, speciellt på tunnelbanan, människor har nämligen en tendens att bara säga dumheter så fort de öppnar munnen. Men trots min principfasthet var jag redo att göra ett undantag. Av fyra personer skakade fyra på huvudet, den sista hann även med att gräva i fickan efter småmynt som han räckte över till mig. Men herre Gud, han kan väl inte ha trott att jag är en sådan där? Vi närmade oss stadion och det kändes verkligen som att jag famlade i mörker och vilket mörker måste det vara för den personen som tappat sin lapp. Fyra timmar som är schemalagda till att schemalägga och om detta inte är antecknat någon annanstans existerar plötsligt fyra timmar av tomhet. Katastrof. Herregud, herregud, herregud. Tankarna bara yr i mitt annars så stramt kontrollerade huvud och precis just då ropas det ut att nästa station Stadion och avstigning på höger sida och vem fasiken bryr sig om avstigningen när ett kaos väntar? Är det ingen som förstår vidden av detta? Jag måste klara detta själv, jag måste fatta ett snabbt beslut detta handlar om sekunder som kan avgöra en hel framtid. Ska jag lämna lappen där jag fann den, om ägaren kommer tillbaka och letar eller ska jag själv leta efter ägaren? Så många tankar som nu blir tänkta och det är i sista stund som jag minns att jag måste hoppa av, lappen har jag i handen. Eller har jag?

I vinddraget när dörrarna stängs singlar lappen ner i avståndet mellan vagn och plattform. Jag kan inte förstå vad det är som händer. Ingenting ont kan hända i avståndet mellan vagn och plattform. Vi har i evig tid blivit upplärda och varnade om avståndet mellan vagn och plattform. Det är omöjligt att någonting ska hamna där. Hur är det då möjligt att lappen kan fara ur mitt grepp och ner just där?

Tåget åker lyckligt ovetande därifrån och i avståndet mellan vagn och plattform kan jag höra fyra timmar mellan kl. 9 och 13 den 16 oktober malas ner till icke-existens.