Det här är mitt ständigt ofärdiga projekt "Om att vara på väg men aldrig komma fram”, en samling av det jag skrivit under flera års tid. Texter som för mig kommit att definiera mitt skrivandet. Det som jag stundtals varit mest stolt över men som heller aldrig blivit riktigt klart. Detta är också det som jag skickade in som mitt textprov till skolan. Ska vi säga att jag publicerar en ny del i veckan. Här är första. 

***

Jag säger ”men nej, det är ju bara en kille”. Att jag inte påverkas, åverkas eller tänker mer på det. Men hjärtat skriker efter kärlek, efter närhet. Själen törstar efter mycket, efter ömhet och tycke. Jag säger att vi klarar oss, kroppen och själen och hjärtat och jag. Men i simpel protest visar allt att det går att sakna något som man aldrig haft. Längtar efter ögonfransar mot kind, mot nacke och knävecken. Önskar mig ett tecken, ett bot på tristessen. Rädslan för att stå still, bli fast. Vet aldrig vad jag vill. Önskar lugn, önskar ro. Letar spänning överallt. Livet, jag älskar dig. Men snälla säg vad du har att ge mig. Känner igen mina egna mönster. Mina rop på hjälp som ordlöst kravlar ur strupen och ner på jorden. Som vill bort, dit där det händer. Aldrig bara ta en dag i sänder. ”Det är ju bara en kille” säger jag och planerar bröllop och vad våra barn ska heta. Aldrig en sak i taget, alltid allt i ett. Måste göra allting komplett. Det är så komplext det här lilla livet och jag säger att det bara är en kille. Skrattar åt mig själv. Det är ju bara en kille. Blir som tokig på mig själv, av mig själv, med mig själv. Men älskar det lilla livet.