Det är oktober. Vi är på maskerad och jag är så trött på tjejer som envisas med att hedra denna högtid med slampighet. Elvis står och pratar med en sjuksköterska som visar röven, Jesus pratar med en polis i högklackat och nätstrumpbyxor och du, Dracula, står och pratar med Tingeling. Tingeling är perfekt sminkad med grön ögonskugga och glitter på kinden. Du har hörntänder av vässad plast och jag har ett blodigt lucialinne och en tovig peruk. När Tingeling lutar sig fram för fnissa i ditt öra, eftersom du inte hör henne annars, fastnar lite av hennes glitter på din kind. Du torkar inte av det. Istället lutar du dig närmare för att viska någonting tillbaka och då trasslar sig hennes ena vinge in i din cape och ni måste hjälpas åt för att få loss den och då trasslar sig era fingrar in i varandra så ni passar på att skratta och presentera er när ni ändå håller hand. Ingen hälsar på mig för ingen fattar vem den där blodiga lucian ska föreställa så jag blir som ett med resten av inventarierna på festen, ungefär som chipsskålen men mindre uppskattad. Tingeling och Dracula dansar till Jag kommer och jag vill gå. Eller slita av Tingeling vingarna som på en trollslända, hälla glitter i hennes ögon vill jag också göra. Skrika ”här var det glitter, här var det glitter nog för flera år framöver så att du alltid, alltid kan synas i mörker!” och alla skulle tycka att lucian var störd i huvudet men ingen skulle känna igen mig under peruken så det skulle inte göra någonting, jag skulle bara försvinna hem mitt i all uppståndelse med den gråtande, glittrande Tingeling. Peruken skulle jag slänga i närmaste papperskorg och lucialinnet skulle jag sätta in i ugnen på 170 grader i all evighet så vi tillsammans sakta kan brinna till försvinnande. Men det enda teatraliska är när jag fimpar min cigarett i Tingelings drink när hon vänder ryggen till och när jag tvättar av mig blodet och ljugsmsar dig klockan 02.45. Frågar om du haft en bra kväll och säger att det var synd att jag inte kunde komma eftersom jag febersovit i 40 grader och du ljuger tillbaka dagen efter klockan 11.26 och säger inte att Tingeling spridit glitter i din säng, på ditt köksbord och på din badrumsvägg. Säger istället att jag ska krya på mig, att det var en bra fest men att det stod en äcklig lucia i hörnet och blängde argt på dig hela kvällen. Jag skriver många haha efter varandra och säger tack för krya påandet och ber dig akta dig för lucior i framtiden. Ju mer jag tänker på Tingeling i din säng, desto mer illamående blir jag och desto mer vill jag kaskadkräkas över hela världen och sen skulle jag vilja lägga mig tillsammans med det där 170-gradiga linnet och ligga där och plågas till döds för att jag inte kan prata med dig utan att ljuga.

 

Vi ses igen fast utan utklädnad och utan kläder och jag tänker på hur kall din lägenhet är och hur kall du är som sover med ryggen vänd mot mig så jag går på morgonen innan du vaknar och innan du eventuellt hinner be mig gå. Kanske finns det något som skulle kunna ändra allt, men jag vet inte vad så jag låter det vara som det är. När jag kommer hem ser jag i spegeln att det sitter grönt glitter också på min kind. Du byter alltså tjejer men inte sängkläder och just då vill jag bara kväva dig med lakan, glitter och blodiga lucialinnen. Jag har en glittrig kind och i tanken ser jag min blodiga knoge krossa dig en gång för alla och rädda hela världen från din charm. För det är inte Tingeling jag är arg på egentligen, eller som jag ens borde vara arg på. Du sveper in oss båda i din cape och biter tag i oss utan att vi hinner förstå vad som hänt och sen är vi levande men döda i all evig tid. Och du bara fortsätter väsa vackra ord mellan vässade tänder och tänker inte på att någon av oss klurar på hämnd. Tingeling är för dum för att göra det så det måste falla på mig. Jag måste klä mig i mantel och rädda alla framtidens kvinnor från ditt grepp, måste hugga ett spjut genom ditt hjärta och trycka vitlök i dina ögon. Men jag bjuder dig istället på cigg när du frågar om det nästa gång och säger att allt är bra och du fortsätter att sätta tänderna i oskyldiga kvinnor och jag fortsätter att vara förhäxad så jag räddar varken mig själv eller kvinnligheten. Lever vidare i tron om att du kanske vill ha mig på riktigt någon gång. Om jag bara blev mer som kvinnligheten och kanske till och med klädde ut mig till sexig pumpa någon gång.

 

Nästa år står vi på samma fest och många säger ”snygg outfit, den passar dig” till mig och jag blir så förbannad. För att jag fallit för trycket och för att ingen tycks förstå att man varken kan spela amerikansk fotboll eller fånga tjuvar när brösten ramlar ur linnet hela tiden. Istället säger jag ”go Tigers!” och ”touch down!” och så. Sen sväljer jag kräkset i min mun när jag ser att du har samma kläder som förra året. Men i år har färgen i ditt ansikte börjat krackelera och dina tänder sitter snett. Det verkar inte röra Snövit i ryggen för hon fnissar och stryker dig på axeln när hon lutat sig för långt fram så att hennes bleka puder fastnat på din cape. Du får ta ett bett på hennes röda äpple om du lovar att inte berätta för dvärgarna och Snövits fniss låter läskigt likt Tingelings. Jag låter bli att säga att jag skulle vilja utöva alla sju dödssynderna på dig. Istället hämndhånglar jag med en brevbärare bakom spindelväv och när min hand fastnar i nätet undrar jag vem det egentligen är jag hämnas på men brevbäraren kysser nog bra för att jag ska orka fortsätta tills du eventuellt ser oss. Men du har antagligen redan gått hem med Snövit vid din sida. Så jag dröjer mig kvar. Tänker att det är dags att börja om från början. Dags att stoppa tillbaka tuttarna i kostymer som passar och inte pressa ut dom för att pressa fram lite uppmärksamhet från dig. Till slut går jag ändå hem. Ensam. Lämnar brevbäraren vid hans cykel och lovar att någon gång kanske skriva ett kärleksbrev. Köper Djungelvrål på Statoil och tänker att det var värt att hångla med någon annan än dig, även om brevbäraren var lite skelögd.