Mitt stora ångestmoment i skrivandet är balansgången mellan det sanna och det falska, Det påhittade, det självupplevda och den stora sanningen. Kanske är allt bara en blandning av allt. Ett minne från förr, ett aldrig läkande sår efter sårade känslor och en stor dos påhittade karaktärer som lever drömmen, eller marddrömmen? Kan vi gå in i detta med baktanken att allt inte är sant. Att allt inte är falskt. För jag blir nervös nu när jag funderar på att publicera på riktigt. Göra allt offentligt. Steven King sa att författare ska skriva med stängda dörrar till en början. Inte låta självkritiken vara ett hinder. Sanna sagor och fiktiv verklighet. Det är vad det är.

Jag går på folkhögskola nu. En skrivarlinje. Lämnar in en text i veckan och diskuterar dessa med en grupp andra författardrömmare. Och jag tänkte, att jag ska bota ångesten. Inte tänka på att mammor, bästisar och gamla flammor läser om kärlek och ångest och hat och livet. Det ska väl gå bra. Antar jag.

På gott och ont. Minns att alla likheter med idag levande personer inte är någon slump.

Det handlar om dig.