Uppgift: skriv en monolog. Denna är inspirerad av dialogen. 

***

Tal till familjen

I klyftan mellan mamma och pappa. Där finns jag. Jag gråter i garderoben. Klär träd i spets. Ett konstprojekt eller ett konstigt projekt. Den ene ledde, den andra följde med. Det ena ledde till det andra. Gudfar. Det är du. Men vem är jag? Ständigt omringad av bitande ångest. Det finns tusen sätt att le på. Jag känner inte till ett enda. Finner ingen tröst, ingen ro. Mamma klär min ångest i ord. Ni lekte mammapappabarn med egna regler. Ilskan, sorgen. Förvirringen total. Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Pappa är pappa är pappa är pappa. Aldrig hemma, aldrig borta, ingen rot. Fast i en spiral av tankar. Alltid undrat utan svar. Alltid svarat utan tal. Ensambarn. Ensamt barn. En ensam liten tanke växer till ett livsätande monster, som tar glädjen och går därifrån. Ni tror att ingen ser, ni tror att ingen vet. Jag känner det på lukten, lögnen. Hör det på rösten, skammen.

Mammapappagudbarn. Jag är vuxen nu. Sägs det. Jag skapade konflikt redan innan jag var född. Jag förlöste smärtan, sanningen, lögnen. Hemligheten. Vaggades in i min egna ångest, i all er ångest. Lärde mig krypa längst väggarna. Lärde mig gå på äggskal. Lärde mig tala om att inte tala om. Där jag växte upp blev ingenting sagt. Ni kväver mig med er tystnad. Några sinnen fullt utvecklade. Sanningssinnet. Se igenom lögnen-sinnet. Fullt utvecklat och förbjudet att användas. Kan följa allt med stadigare blick. Jag, en ständigt levande, växande påminnelse om sanningen. Lögnen. Den stora lögnen. Av barn och fyllon hör man sanningen. Av er, ingenting. Ni är inte barn. Ni har barn. Vems barn?

Jag kom hit för att prata. Det är omöjligt att prata. Fysiskt omöjligt att tala med er. Ni talar i tungor. Krokar i. Jag vet inte hur man förstår. Och ni kväver mig, föder mig. Lever med mig. Ni är lyckligare nu. Sägs det. Kärnfamilj utan kärna. Jag vill så gärna. Förstå. Men det verkar vara ett spel och jag kan inte reglerna. Ni har fuskat sen innan start. Tjuvstart. Målar upp en bild. Länge leve kärnfamiljen. Länge leve lögnen. Klär ord i bild nu. Olja torkar långsamt. Rör och du förstör. Låt det vila. Torka. Glöm nästan bort. Så en dag är allting klart och redo att visas upp. Jag har bilden så klar framför mig. Men färgen flagnar. Jag är ingen riktig avbild. Bara en illa gjord kopia. Förarbetet är felfelfel. Krokimodell för en kväll. År av ånger. Mammapappagudfar. Vem är vem. Återkommande charader.

Och en förstår ingenting.