Elin: Vad gör du här?

(Martin kliver in i hallen)

Elin: Ska du kväva mig med din tystnad?

Martin: Pratar man sådär?

Elin: Vad menar du?

Martin: Kväva dig med min tystnad.

Elin: Det känns så.

Martin: Men du vet att det är fysiskt omöjligt?

Elin: Du är fysiskt omöjlig.

Martin: Du beter dig som ett barn igen.

Elin: Jag är med barn.

Martin: Det är du inte alls det.

Elin: Det är väl inte upp till dig att bestämma?

Martin: Det är väl ändå upp till mig att bestämma vad som händer nu?

Elin: Vill du inte veta om det är en flicka eller pojke? Eller kanske flera.

Martin: Det om något kan du ju inte bestämma.

Elin: Inte jag. Men barnmorskan. Eller naturen. Du gillar ju det som är fysiskt möjligt.

Martin: Men nåt sånt kan du väl inte veta nu?

Elin: Jo. Det är inte så långt kvar.

Martin: Vad menar du?

Elin: Att jag kan föda när som helst.

Martin: Jag trodde att du bara hade råkat gå upp i vikt.

Elin: Du är ju för fan skev i huvudet.

Martin: Och du är ju för fan gravid. Varför har du inte sagt något?

Elin: Vi pratar aldrig mer.

Martin: Jag kom hit för att prata.

Elin: Jag pratade nu.

Martin: Du är omöjlig att prata med.

Elin: Det är därför vi inte pratar.

Martin: Jag förstår ingenting.

Elin: Det är inte så mycket att förstå.

Martin: Jag vet inte hur man förstår barn.

Elin: Du ska bli pappa. Du kommer lära dig.

Martin: Det ska jag inte alls.

Elin: Vad ska du då bli?

Martin: Jag vet inte. Gudfadern.

Elin: Vad menar du?

Martin: Vi kommer fortsätta se varandra. Men det är inte mitt.

Elin: Det är lika mycket ditt som mitt. Jag önskar att det hade varit så, men jag kan inte ha blivit gravid på egen hand.

Martin: Men du är sjuk i huvudet. Jag kan inte ha barn med dig.

Elin: Vad vill du att jag ska göra då? Jag kan inte ta bort det längre, ska jag ta bort mig själv?

Martin: Lägg av.

Elin: Lägg av med vad?

Martin: Du gör dig själv till martyr igen.

Elin: Jag är ingen martyr. Jag vägrar bara dö för att du inte ska bli farsa.

Martin: Jag vet inte ens vad vi är.

Elin: Jag minns inte vad vi har varit.

Martin: Var träffades vi nu igen?

Elin: Kommer vi verkligen att träffas igen?

Martin: Nu gör du det där igen.

Elin: Gör vad?

Martin: Pratar poetiskt. I tungor. Vad det nu är ni författare gör.

Elin: Det är tunga beslut vi måste fatta.

Martin: Snälla. Fem minuter av normalitism.

Elin: Det är inget ord.

Martin: Vad?

Elin: Normalitism

Martin: Snälla. Fem minuter. Vi reder ut detta. Inga spel. Inga konstigheter.

Elin: Jag kan inte reglerna.

Martin: Va?

Elin: Du sa spel.

Martin: Jag sa inga spel!

Elin: Får du spel på mig?

Martin: Jag får allt. Jag får exakt allt med dig.

Elin: Ja, till och med ett barn.

Martin: Nu minns jag!

Elin: Vad?

Martin: Hur vi träffades!

Elin: Du ser så pillemarisk ut.

Martin: Det var hemma hos Albin. På hans födelsedag. Du kände ingen och fick ordvits-tourettes! Jag kan inte fatta det! Jag kan inte fatta att det var det jag föll för! Varför fattade jag inte att du var galen redan då.

Elin: För att jag är så fantastiskt charmig och underbar.

Martin: Det är sant.

Elin: Men vi tröttnade på varandra.

Martin: Jag vet.

Elin: Det var roligt en stund.

Martin: Det är sant.

Elin: Du, jag ska få besök snart.

Martin: Vem då?

Elin: Det spelar ingen roll. Det var bra att du kom. Jag vet inte om jag hade berättat annars. Varför kom du hit ens förresten?

Martin: Jag hade någonting att berätta. Men det spelar ingen roll längre.

Elin: Vaddå?

Martin: Jag har träffat någon annan.

Elin: Jag också.

Martin: Vad bra. Men...

Elin: Han tror att det är hans.

Martin: Vad menar du?

Elin: Jag har inte riktigt berättat om oss. Det kändes som att det inte behövdes. Tills jag märkte det här. Och då hade det gått så lång tid.

Martin: Och jag då?

Elin: Jag hade inte tänkt berätta. Tror jag. Vi pratar ju inte så mycket mer.

Martin: Det är sant.

Elin: Jag hade inte tänkt berätta ens när jag såg att det var du som ringde på nu.

Martin: Men?

Elin: Det passade så bra in i vår dialog.

Martin: Jag visste det.

Elin: Visste vad?

Martin: Att du skulle gå på det.

Elin: Gå på vad?

Martin: Att jag sa att du betedde dig som ett barn.

Elin: Du skojar.

Martin: Nej. Tourettesen. Det var vad jag föll för.

Elin: Shit. Ja. Alltså. Du känner visst mig ändå.

Martin: Jag visste att du inte bara hade blivit tjock.

Elin: Okej. Du måste verkligen gå nu. Hejdå Gudfadern.

Martin: Hejdå.